The Oxford Girl
24 juli 2020 | Ingen har kommenterat än
”Hey Joe” är sannerligen inte den enda låten där kvinnor brutalt mördas. ”Murder ballads” är en hel genre med rötter i medeltiden, där ett vanligt tema är att kvinnor dräps, dränks, skjuts, begravs – ofta av en uppvaktande yngling, en älskare eller äkta man, eller en bror eller far.
Nick Cave gjorde ett helt album med titeln Murder ballads, med jättehiten Where the wild roses grow, duetten med Kylie Minogue. Den låten går tillbaka på äldre ballader, som Down in the Willow Garden, som i sin tur går tillbaka på ballader som i olika varianter kallas The Wexford Girl, The Knoxville Girl, eller The Oxford Girl.
Dessa ballader är spridda över hela Nordeuropa. I samtliga blir kvinnan brutalt mördad, och ofta kastad i floden. Varför var de så populära? Men varför sjöng man dem? Vad var syftet med dem?
Sällan ges någon egentlig orsak till morden; men i vissa fall antyds (svep)skäl, som att hon skulle varit gravid, eller att det handlade om vad som idag skulle kallas hedersmord. Var de en varning till unga flickor om vad som kunde vänta dem, om de följde med unga män på en promenad vid flodstranden? Om de blev med barn? Går de tillbaka på någon verklig händelse, långt tillbaka? Händelser som traderats och broderats ut i generationer? ”Jo, min bror hade en kompis som kände en kille som berättade att…”
I de flesta varianter på temat är det mördaren som berättar historien – sin historia. Kvinnan är inte sällan stum, förvisad till en biroll som offer.
En intressant omtolkning är därför Oysterbands The Oxford Girl. Som börjar:
I met a man whose brother said he knew a man who knew the Oxford girl …
Texten fortsätter sedan att fråga vad det skulle vara för påstått ”brott” kvinnan skulle gjort för att bli ihjälslagen:
Is it true what you hear, did he do it out of fear?
Was the day drawing near when the child would start to show?
Was it rage or shame or damage to his name?
Was it something worse, does anybody know?
Did she pay a price for making them look twice?
Like a glimpse of paradise across a dull and bitter land?
Did she pass them by, did she dare to meet their eye?
Did she scorn them all and did they understand?
Men i omkvädet blir det äntligen kvinnan som får tala:
She was much to young, the earth has stopped her tongue
You can hear the voices calling down the years:She says: I never had a chance to prove them wrong
My time was short, the story long
No I never had a chance to prove them wrong
It’s always them that write the song
It’s always them who write the song. Eller stjäl den.
Oysterband har spelat in åtminstone tre versioner på skiva, såvitt jag vet. Här är ett rent akustiskt liveframträdande:
En snabbare version, där Christine Collister får sjunga kvinnans parti, finns här.
Kommentarer
Kommentera